






|
 |
 |



Ing-Marie Persson, JA-föreningens ordförande 1987-2000 och mångårig parhäst:
Doris Olsen, JA-föreningens generalsekreterare nummer ett, en medmänniska, humoristisk eldsjäl och viktig jämställdhetsarbetare, har lämnat oss 82 år gammal. För mig var hon den parhäst som förverkligade JA-föreningen. Vårt parhästarbete började efter ett föredrag på Kvinnor Kan-mässan i Uppsala 1986, där jag efter ett JämO-projekt presenterade idén om en jämställdhetsarbetares förening. Efter någon vecka ringde en av seminariedeltagarna och undrade när vi skulle starta föreningen. Det var Doris Olsen i ett nötskal som jag lärde känna från den stunden och som har betytt så mycket för mig själv, min familj och jämställdhetsarbetet i både Sverige och andra länder.
Handlingskraftig, initiativrik och nät-verksskapande. Så typiskt henne att ringa upp så där! Det har hon gjort under föreningens första 13 år till en rad människor, företagare, politiker, ledare och oftast har samtalet resul-terat i ekonomiskt bidrag, ett sam-arrangemang, en tidningsartikel, upp-vaktningar och nya arbetsinsatser.
Tillsammans med andra eldsjälar startades föreningen 1987 i Stockholms stadshus Rådssal den 10 juni. Hon hade en speciell relation till Stadshuset. Där hade hennes man verkat som journalist för Aftonbladet genom att följa det politiska spelet i
Stockholms stad. Därför var det naturligt att Doris med sin kontaktförmåga förlade föreningens årsmötena till Rådssalen de första sju åren.
Hon blev föreningens general-sekreterare till år 2000 och som sådan en nätverkare av stora mått. Till henne
ringde förening0ens medlemmar från hela landet och blev uppmuntrade till fortsatt arbete samtidigt som de fick många tillfällen till skratt tack vare hennes speciella förmåga och sinne för humor. Kontakterna med människor i andra länder t ex Japan och Tyskland gjorde att hon och föreningens verksamhetsstrategi även blev internationellt kända.
Föreningen skulle tjäna som modell för demokrati och därmed för jämställdhet. Lika många kvinnor som män i styrelsen skulle borga för numerär jämställdhet. Att ge styrelsemöten, seminarier och samarrangemang en form som borgar för kvalitativ jämställdhet var viktigt för att kvinnor och män skulle komma till tals på sina egna villkor. Att finna en sådan form jobbade vi ständigt med. Även språket granskade vi ur genusperspektiv. JA-NYTT var ett medlemsblad som gavs ut fyra gånger om året och som vi skärskådade: hade några könsblinda "man" slunkit igenom? Vad avsågs egentligen när skribenten använde det förment neutrala pro-nominet "man"? Även TV-nyheterna granskade vi ur jämställdhetsperspektiv från och med 1991.
Doris inspirerade riksdagsledamot Ulla Hoffmann att instifta Doris-stipendiet. Ulla var både styrelseledamot och JA-NYTT redaktör under flera år. Som så många andra föll Ulla för Doris. Ulla framhåller speciellt hennes förmåga att gå från ord till handling. Det är tack vare sådana personer som saker och ting förändras så att orden sätter spår i den fysiska verkligheten. Det behövs genomförare och Doris var en sådan som handlade och gav ideer en fysisk utformning. Ulla ville belöna människor som i likhet med Doris genomförde viktiga steg mot jämställdhet.
Följande har fått Doris-stipendiet: Agneta Stark, Annika Baude, Eva Moberg, Gerd Engman, Ninni Hagman, Birgitta Hedman, Maria Pia Boethius, Ebba Witt-Brattström, Barbro Dahlbom-Hall, Birgitta Onsell, Elisabeth Fritz, Göran Lindberg och i år Kajsa Wahlström.
Ett av syftena med JA-föreningen var att höja statusen på jämställdhets-arbetet genom professionalisering. En akademisk grundläggande jämställd-hetsutbildning var målsättningen. Föreningen satte igång när några medlemmar motionerat i frågan och genom Doris aktiva medverkan sökte och fick föreningen pengar från regeringen så att en pilotutbildning på 20 poäng kunde genomföras vid Stockholms universitet, under Anita Dahlbergs ledning 1994-1995. Särskilt 5-poängskursen "Sakernas tillstånd" har därefter stått som modell för utbildningar på andra universitet och högskolor i Sverige, Finland och Danmark.
|
 |


|